En sak jag kände när jag gick runt där på fredagen var att jag kände mig väldigt normal. Ja, normal. Alltså på det konstiga sättet. Jag kände mig så normal att jag var utanför. Jag hade ingen cosplay eller något annat japan-relaterat på mig. Jag var bara normal. Kan ni tänka er att jag kände så, annars brukar jag vara den som klär mig som jag gör. Men nu var jag bara normal. Det var ingen som höjde ett ögonbryn någonstans när jag gick förbi. Ja, det blev i alla fall bättre på lördagen och söndagen. Helt plötsligt kändes som att jag hörde in bland folket. Det kan oxå har berott på mina fina kläder. Jag körde helt enkelt till med Ariel och min IKEA-klänning (i lolitastyle).
Jag var givitvis inte där ensam utan jag hade fått med mig Paddan och Sara. Vi levde praktiskt nog i Stora Salen. Men det var också där som allting hände, eller jag i alla fall det vi tyckte var bra. Det blev allt från invigning där de förklarade oss som (citat Uppsala Tidning): kulörta emos beväpnade med spretiga frisyrer, skoluniformer och svart bälte i östasiatisk popkultur. Efter det så var det något norrlänskt band som spelade hårdrock med dataspelsinsperation. Det var rätt så bra, bara inte min stil, men det var live, så vem tackar nej.
Efter det så var det modevisningen, där jag faktiskt kände igen några av klänningarna även om vi satt uppe på balkongen och tittade ner. Efter det här kände vi oss trötta, så vi gick mot Fyrishov som var nattens sovplats. Ja, två kilometer i minus. För att göra saken bättre så gick min Pucca-väska itu. Ja, helt plötsligt så gick axelbandet av. Jaha, det gjorde ju mig ännu lyckligare. Fortsättning följer..
Jag sov den natten kan jag berätta. Jag vaknade och salen som nästan varit tom när vi somnade var full. Ja, jag hade sovit mig igenom madrassuppblåsning och snarkningar. Det enda som hänt var att man var lite öm efter en natt med liggunderlag. Ja, vad gör det när man har en hel helg med japannörderi framför sig. Det finns ännu en anledning att jag sov så gott. Vi den tiden som jag gick och la mig så hade jag varit uppe i nästan två dygn med undantaget en lite powernap på tåget upp.
Lördag: hmm, väntande på att resten av folket skulle vakna. Ombytte till Ariel. Trängsel till den enda toan. Äntligen iväg. Ja, två kilometer i minus till i Ariel-kostym. Kan berätta att det var rätt så kallt. In på UppCon och sminka sig, hjälpa behövande fellow-cosplayers. Sen var det bara att chilla. Ja, jag gillar inte det ordet, men det beskriver så bra vad vi gjorde. Eller de andra, jag satt och pekade på folk som jag kände igen och försökte få de andra att med. Jag tror att jag har tittat på för mycket anime för att kunna känna igen så många karaktärer.
Klockan gick och så var det dax för Y.M.C.K. Ett japanskt band som spelar bit-musik och har häftiga videos till. Ja, det var video hela tiden för slanten. Och när de drog fram ett Nitendo 8-bitars och började spela på det, så blev det ljud i lokalen kan jag lova. Det var i alla fall riktigt roligt att lyssna och se på.
Efter det så var det AMV-tävling och efter det cosplay-tävling. Jag lovar att det har aldrig varit så kul med Final Fantasy innan, och jag har ändå ingen aning på vem de flesta karaktärerna är. Fast jag störde mig lite på att de spelade lite väl mycket på yaoi-temat. De hade nog klarat sig utan det ändå.
Vi konstaterade att vi var hungriga och gick till Burger King som låg betydligt närmare än evigt långt bort Donkan. Där fick vi en fin konversation i kön:
- Hej! Jag heter Ichigo, säger den okända killen när han vänder sig om i kön.
- Ariel, säger jag.
- Nej, du har ben.
- Ja, min Ariel.
- Shakspeare, flikar Sara in.
- Jaha, säger Ichigo och vänder sig mot Paddan. Du måste vara från Uppcon. Annars är du bara bisarr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar